2016

Jag har fått en fin liten berättelse berättad för mig.

En man vandrar längs havsstranden då han får se en pojke som går och plockar upp någonting och slänger det försiktigt ut i vattnet. Mannen går fram till pojken och frågar: ”Vad gör du?”
Pojken svarar: ”Jag kastar tillbaka sjöstjärnor i havet, vattnet är på väg ut och om jag inte slänger tillbaka dem i vattnet så kommer de att torka och dö.”
”Men kära barn”, säger mannen. ”Inser du inte att det finns mil efter mil med strand och tusentals sjöstjärnor? Du kan inte göra någon skillnad för dem.”
Pojken lyssnar men böjer sig ned och plockar upp ytterligare en sjöstjärna och kastar den i vågorna. Han ler och säger; ”men för den här sjöstjärnan gör det skillnad.”

Gott Nytt År! Gott Nytt 2016!

Nu minns jag

Mitt lilla återfall av skrivande här blev väldigt kortvarigt.
Efter att ha gjort klart några utkast kom jag plötsligt på hur det var, hur det blivit och att jag har tappat lusten. Jag kom på varför jag inte längre vill babbla på om allt och inget.
Jag kom alltså på det jag kommit på för ganska längesedan, men tillfälligt råkat glömma.
Saker händer och vindar vänder.
Tack ändå för glada tillrop! 🙂
Hopp i galopp – allt gott!

Hjälp

Påhejad av Erik (tack för dina uppmuntrande rader) skriver jag nu ett inlägg. Jag kan inte påstå att det flyter på särskilt lätt. Man skulle kunna tro att jag inte har skrivit någonting alls sedan sist, men det har jag, lite grann, försöker uppdatera min företagshemsida med jämna mellanrum.

Jag funderar på det här med att be om hjälp, har för mig att jag har läst att vi generellt sätt är dåliga på att be om hjälp. Att vi mår bra av att få hjälpa.
Jag mår bra av att hjälpa andra och gör det ganska ofta.
Hur ofta ber jag om hjälp? Nästan aldrig.
Nu har jag gjort det. För en vecka sedan. Våra grannar som mest bor här på sommaren var här och innan vi skildes åt efter en pratstund på vägen, frågade jag om inte herr O möjligen hade kylskåp stående. Det var en tanke som slet sig, en tanke som inte var färdigtänkt.
”Det har jag nog”, svarade han. ”Tar med det nästa gång vi kommer ut”.
Jag och min kollega behöver ett kylskåp på jobbet men nu känns det som om det här blev alldeles tokigt. Jag har ringt till herr O och förklarat att han får absolut inte krångla i onödan, inte göra illa ryggen, inte skada knäna eller förstöra bilen. Jag har sagt att vi kan komma och hämta det när det passar.

Idag ska de komma med kylskåpet och jag ser framför mig hur frun och hundarna sitter upptryckta mot bilens rutor och inredningen har skavts av det otympliga kylskåpet. Undrar om kylskåpet verkligen får plats i bilen.
När jag tänker dessa tankar är jag inte alls övertygad om att herr O och fru B verkligen mår bra av att hjälpa mig. Nästa gång jag ska be om hjälp ska det inte vara något mer avancerat än att mata katten.

De skulle ringa när de var på väg. De borde väl ringa snart. Kanske sliter de med kylskåpet medan svetten rinner och kroppen värker. Oj, oj, så mycket slit när det inte gäller livet. Varför dröjer det så?
Hjälp.

Som det verkar…

… så är det nog färdigbloggat här hos Syster Kanini och då känns det fel att ha Kevin Klein’s Otto som sista/senaste inlägg, därför blir det ett till.

En bild på Alice som jag fortfarande saknar vareviga dag, trots att det nu har gått två år sedan hon fick sin plats i hundarnas himmel. Vi hade vuxit samman och en finare vän kan man inte tänka sig.

Älskade Alice
(Klicka på bilden för större bild, även om den inte kan bli stor nog.)

Kanske skriver jag igen, om andan faller på, men som det känns just nu så är det inte aktuellt. Allt är bra med mig och jag hoppas att det är bra med er som emellanåt besökt mig.
Ha det fint och tack!

PS Som sidhuvud är en bild som visar en del av min och Millys speciella morgonmysritual. 🙂